timetobebrave.blogg.se

Från äktenskap till skilsmässa. En pappablogg om livet i förändring.

Unik eller ett måndagsexemplar?

Publicerad 2014-09-09 21:00:00 i Allmänt,

Jag skulle inte skriva mer var det tänkt, eller planen var så i alla fall. Jag är ju hyfsat klar med skilsmässan. Jag och J har bra kommunikation och jag har träffat S igen, en trevlig kille som mina pojkar tycker om. Det enda jag funderar lite över just nu är när J ändrar sin status till "i förhållande" eller framförallt när första bilden ska komma upp på fb eller instagram och en massa likes trillar in på J, S och mina pojkar. Det kommer säkert att kännas i hjärtat men är samtidigt en naturlig del av processen. Men så länge mina pojkar mår bra e det ju ok.
 
Om jag fortsätter skriva kommer det inte handla så mycket om vad jag tycker och tänker om J och S utan mer om vad som händer med mig och vad jag och pojkarna gör.
 
Och just nu är det inte på topp för mig. Min kropp spelar mig ett spratt för tillfället. Jag gjorde en biopsi, mammografi och ultraljud för ett tag sedan. Det var inget jag ororade mig för direkt och varken mammografin eller ultraljudet visade på något ovanligt. Däremot fick jag svar från biopsin igår och nu kommer frågan om jag är unik eller ett måndagsexemplar. Det visade sig att jag har något som kallas basaliom på min ena bröstvårta. Basaliom är en elakartad tumör men som är ofarlig, hur konstigt det än låter. Det är en hudförändring som i vanliga fall framförallt sätter sig i ansiktet eller på ovansidan på händerna. Läkarna hade aldrig hört talas om någon som haft det på bröstvårtan, så unik eller ett måndagsexemplar? Basaliom växer (utåt) tills den tas bort. Så nu väntar jag på operationstid, antingen på bröstmottagningen eller hos en plastikkirurg. Känns ju sådär att ta bort större delen av ena bröstvårtan, men alternativet är inget att föredra. Finns alltid de som har det värre.
 
Men min kropp nöjer sig inte där. För fyra veckor sedan var jag och tränade, hade en liten förkylning i kroppen men tänkte att jag kanske kunde besegra den. Det kändes bra under själva passet och bland annat sprang jag snabba intervaller på löpbandet och lyfte lite vikter. När jag vaknade dagen efter hade dock förkylningen gått segrande ur striden. Ont i kroppen och rinnade näsa och hosta. En kraftigare förkylning helt enkelt. Men dag två efter träningen kändes det som om mina fötter och vader "sov". Tänkte att det var på grund av den hårda löpningen. Det släppte dock inte så efter en vecka besökte jag vårdcentralen. Det resulterade i lite prover och en remiss till neurologen i Lund och Ängelholm. Sitter fortfarande med "sovande" fötter och med varje steg följer en brännande känsla. Har testat springa några gånger och då brinner det ännu mer men smärtan förvärras i alla fall inte. Den 19 september ska jag göra en neurografi och testa mina nervbanor. Jag var inte speciellt orolig över bröstet men fötterna känns lite läskigare. Något står inte rätt till och det påverkar mig lite psykiskt. 
 
Ändå är det ingenting i jämförelse med mina tankar om V. Jag vet att det vi kände var så rätt att det är kriminellt att inte träffas. Sju sms är all vår kontakt sen den dagen hon åkte härifrån. Det gör så JÄVLA ONT. Jag kommer att åka upp och springa milen den 20e som bestämt, jag kommer att sova hos min bror natten innan. Det kommer vara smärtsamt att springa men det är det värt bara för att få se henne. Bollen ligger hos V och jag vill bara skrika högt att hon ska passa mig. 
 
Jag trodde inte att jag skulle skriva här mer, men när tårarna började rinna ner för mina kinder när jag lagade mat, lyssnade på Sam Smith och tänkte på allt ovan så var det bara att öppna datorn och skriva av sig. Det kommer inte bli uppdateringar varje dag men definitivt vid behov. 
 
Be Brave!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela